Alltså jag kan titta på dessa bilder i en evighet! Vår bebis är exceptionellt söt?!!?
Kanske att jag är lite partisk.. Hehe 😉
Häromdagen hade vi premiär för det första badet. Var inte speciellt populärt.
Oh well, han har hela livet på sig att lära sig tycka om vatten. Nästa gång ska vi testa att fylla baljan lite mer så han kan ha mer av kroppen under vatten.
I DIE VAD SÖT DU ÄR!!
Nu hade större delen av förlossningen gått, bebis skulle sjunka ned och sedan krystas ut.
Jag gungade på och upplevde att smärtan började förändras. Tidigare hade den suttit mycket i magen och i ländryggen, men nu flyttades den längre ned i bäckenet.
I denna fasen hände det mycket coola saker rent fysiskt. Kroppen bara gjorde på något vis. Det var som att den tog över och styrde helt och jag och mitt sinne fick bara följa med i känslan.
Har tidigare hört känslan av att ”kräkas nedåt” under en förlossning och ja, nu förstår jag verkligen vad som menas med det. Kroppen hävde sig på konstiga sätt och mina ljud blev helt annorlunda. Liksom tryckande och hulkande men utan att jag kräktes. Kände aldrig att jag behövde göra det trots att jag vet att många gör det i detta skede.
Jag kom ihåg att jag läste i en av Gudrun Abascals böcker att om man står på alla fyra eller skjuter rumpan mer bakåt så kan det underlätta när bebis ska passeras spinae taggarna. Så det gjorde jag!
Var helt sjukt när jag kände hur han liksom rundade svanskotan och vid det tillfället så tänkte jag ”men herregud han kommer ju NU!!”
Tillslut var han helt nere och det var dags att krysta. Klockan var nu 02:36.
Egentligen ville jag krysta i alla fyra- eller knästående-position, alternativt pall men det upplyste dem mig om att de inte jobbade med där.
Men på grund av att jag var förstföderska och att förloppet hittills varit både snabbt och intensivt så ville de ha mig i gynposition istället.
Och nu, NU kom min första värkvila! Let me tell you att det var för jävla magiskt haha! 😛
Helt plötsligt kunde jag andas ett par normala andetag. Lustgasen fick vila och min kropp likaså. Njöt av att få vara så avslappnad och det var just det jag fokuserade på mellan krystvärkarna. Minns att jag fick beröm av bm, bm-student och ssk att jag var så duktig på att slappna av.
Väldigt glad att kroppen lugnade sig här, av flera anledningar.
Erik har berättat i efterhand att barnmorskan sa till honom att det var ”bra att kroppen lugnade sig själv, det gick väldigt snabbt där ett tag och det hade kunnat bli riktigt stökigt”.
Krystvärkarna kändes mest i magen och en hel del över svanskotan. Minns att jag tyckte det var jobbigt att ligga med benen i gynposition för att det kändes som att musklerna över höfterna skulle krampa. En petitess i det hela men var tillräckligt störigt där och då haha.
Det var barnmorskestudenten som höll i hela förlossningen och jag tycker hon gjorde ett grymt bra jobb! Jag fick fin coaching av alla tre där inne men hon gjorde ett superbra jobb med att hålla emot och försöka styra min kropp.
Jag drog i handtagen så mycket att jag hade träningsvärk i bröstmusklerna i två dagar efteråt haha. Krystade när kroppen sa till mig att krysta och vilade så fort som kroppen tillät.
Efter ett tag fick jag känna efter bebisens huvud och minns att jag tyckte att det kändes slemmigt och mjukt.
Inväntade den berömda ring of fire, men tyckte inte att den var speciellt jobbig egentligen. Sved litegrann men hade mest ont i magen och det tog allt fokus. Kändes förvisso som att man skulle spricka upp mot blygdbenet, även fast man inte gjorde det!
Började krysta 02:36 och 03:11 kom han! Skrikandes direkt! ♥
Hade skrivit i förlossningsbrevet att jag gärna ville vara med och ta emot honom, men i den stunden kände jag mig alldeles för påverkad och nästan desorienterad så kände mig inte kapabel till det. Vilket jag ångrar nu. Önskar att jag hade kunnat pulled myself together. Men hade sån kort paus innan sista krystvärken så hann inte riktigt med.
Men ut kom han ju och det är det viktigaste!
Han landade på min mage och där fick han ligga en stund, navelsträngen var lite kort och jag ville vänta med avnavling tills att moderkakan kommit ut.
Kände ingenting när moderkakan kom. En liten kryst så gled den ut.
Nu var han alltså här. Jag hade blivit mamma och Erik pappa. Overkligt. Men ändå så naturligt.
Känns som världens mest självklara grej att det var just Han vi väntat på i över fyra år. Vår lilla prick på skärmen.
Så här drygt en vecka efter förlossningen känner jag mig väldigt bra återhämtad. Har inte alls speciellt ont i bäckenet längre, det gick över för typ två dagar sedan, och eftervärkarna har upphört. Det enda jag känner av är obehag kring mina yttre stygn. Har två enstaka i perineum.
Ja, det var det hela.
Nu är han här, nu har vi påbörjat ett fantastiskt nytt liv och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som får uppleva allt det här. Ser fram emot alla nya upplevelser tillsammans med min lilla familj ♥
Tack för att du orkade läsa!
Nu har det gått en vecka sedan allt drog igång och vår lille gosse kom till världen. Har samlat och bearbetat alla tankar och upplevelser och tänkte att jag skulle skriva ned allt här.
Så, finns risk för mycket text, men den som orkar läsa gör det 🙂
Tar det från början..
Som jag skrivit om måånga gånger här så har större delen av graviditeten präglats av sammandragningar och förvärkar. Jag har en överkänslig/överaktiv livmoder som gör att den reagerar på just detta viset.
Sammandragningarna började i vecka 15 och förvärkar i vecka 28 De har ändrat karaktär allt eftersom veckorna gått. De sista 5-6 veckorna av graviditeten hade jag molvärk varje dag, de sista 2-3 veckorna blev den värken mer intensiv – Framförallt nattetid. Men eftersom jag gått omkring med känningar i flera veckor så var det ändå väldigt svårt att tyda alla kroppens signaler.
Torsdagen 14/10 kändes väldigt lugn på förvärksfronten, jag var då i v 35+6. Jag hade ett StarkMamma-pass på förmiddagen men därefter åkte jag hem för att äta lunch och sova en stund. Hade knappt några känningar alls och det var jag väldigt tacksam för eftersom Erik skulle åka till Gotland över helgen och föreläsa (….)..
Pratade i telefon med mamma och sa även till henne att det var väldigt lugnt. Skulle bara slappa under helgen och var inte alls orolig för att något skulle sätta igång.
Närmare eftermiddag/kväll så åkte jag tillbaka till jobbet, hade en PT-klient och allt kändes som vanligt.. Därefter tog jag en snabb tur hem till svärisarna och även där sa jag till Eriks mamma att dagen hade varit väldigt lugn och att jag inte trodde att något skulle ske under helgen.
Sen åkte jag hem, lagade middag och satte mig i soffan för att äta. När klockan var cirka 20:30 så fick jag en förvärk som kändes lite annorlunda. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att den kändes annorlunda, den gjorde inte ont, men var inte som de andra jag haft. Sen kom det tre stycken till med några minuters mellanrum och då gick jag ut till Erik i köket och sa att ”nu har jag fått fyra förvärkar som känns annorlunda än vanligt”. Bestämde mig för att börja klocka dem då.
Hann klocka fyra stycken och märkte att de stegrade lite i intensitet, att jag behövde vara mer fokuserad i andningen, så då ringde jag till förlossningen.
Kan tyckas märkligt att ringa förlossningen efter så få värkar, som inte ens gjorde ont, men eftersom vi varit inne på förlossningen bara en vecka innan där de konstaterat att tappen var kortad och jag jag börjat öppna mig lite smått så ansåg de att jag skulle ringa så fort något kändes annorlunda. Vilket jag alltså gjorde då.
Barnmorskan som jag pratade med tyckte att vi skulle komma in direkt (skönt!) och så fort jag lagt på luren fortsatte värkarna att eskalera i intensitet. Det tog 20 minuter för oss att packa ihop och ta oss ut till bilen, detta för att jag inte kunde vara i rörelse när värkarna kom och jag behövde andas kontrollerat, upprepade för mig själv det jag läst i böckerna och det vi gått igenom på Föda utan rädsla-kursen, följde med nedåt i känslan, andades nedåt.
Fick också känslan av att jag behövde låta så där hummande på utandning.
Varken slempropp eller vatten hade gått vid det här laget.
Sen satte vi oss i bilen och vid det laget hade klockan hunnit bli ca 21:45. Vid det laget gjorde värkarna ont, de var fortfarande oregelbundna – Men täta. Kändes i rygg och mage.
Bilresan till Kristianstad var inte så lajbans hehe. Värkarna avlöste varandra och jag upplevde det som att de kom med 20-30 sekunders mellanrum. Behövde låta allt mer och drog mig uppåt i handtaget i taket. Kunde inte fokusera blicken utan blundade i princip hela bilresan. Försökte gå in i mig själv och andas så lugnt som möjligt.
Funkade ändå helt okej!
När vi kom fram till CSK parkerade Erik bilen direkt utanför dörrarna till akutmottagningen och där blev den ståendes i 6 timmar haha. Barnmorskan som mötte upp oss sa att får du böter så skyll på oss, vi löser det, du kan inte lämna för att gå och parkera om bilen nu haha.
Vi fick ett rum direkt och jag bytte om. Klockan var då 22:35.
De undersökte mig och konstaterade att jag var 4 cm öppen. Vattnet hade fortfarande inte gått.
Nu vaknar lillemann till här så håll tillgodo, del två kommer inom kort! 🙂
Ja det har nog inte undgått många vad som skett de senaste dagarna..
Med buller och bång kom vår lille gosse natten mellan torsdag och fredag! 15/9 kl 03:11 gjorde han entré i vårt liv, och jag är så oerhört kär i den här nya lilla människan som kommit till oss ♥
En förlossningsberättelse kommer för den som vill läsa, men just nu befinner vi oss i den uppenbara bebisbubblan som också kombineras med vissa fixa-grejer. Han kom trots allt fyra veckor tidigare än beräknat så jag hade både jobb kvar att göra och vi prylar kvar att fixa med. Dessutom så innebär hans tidiga ankomst också lite mer kontroller, framförallt av vikt. Så matning är en väldigt stor del av dagarnas timmar just nu.
Vill även passa på att säga tack för alla grattisar och fina kommentarer vi fått – De värmer!
Med allra största sannolikhet kommer det bli mycket bebis-spam här, hoppas ni har överseende haha 😀
Den senaste veckan har gått i ett nafs och vi är nu inne i vecka 36! Större delen av min tid går åt till att vila kroppen just nu, och när jag vilar vill jag helst inte sitta med datorn utan det är säng- eller soffläge tillsammans med en bok eller serie. Därav tystnaden här.
Sammandragningar och förvärkar fortsätter att eskalera så vilan känns ä n n u mer viktig nu.
I onsdags drog det nämligen igång rejält. Efter två StarkMamma-pass och en PT-klient var kroppen inställd på rätt mycket pådrag. Jag kom hem, duschade varmt (vilket var skönt, men också jobbigt att stå upp och ”vara igång” ännu mer), sen skiftade jag mellan att ligga på rygg och på sidan och bara försöka andas igenom allt. Tryckte som tusan upp mot solar plexus och jag blev ganska illamående. Någon som upplevt samma tryck uppåt av förvärkar?
Trycket ned och bak har jag sedan innan men just uppåt..
Erik undrade om vi inte skulle åka in men tycker det är så svårt att veta när man ska göra det? Alla dessa känningar har ju blivit ett normaltillstånd för mig, så vill inte känna att jag överdriver genom att åka in.
Fram mot 21-snåret på kvällen hade det lugnat sig!
Dagen efter var jag hos barnmorskan på vanligt besök och som vanligt frågade hon hur allt kändes, jag berättade då om föregående dag och hon tyckte då att vi skulle åka in till CSK.
Hon ringde in så de visste att vi skulle komma. Behövde inte vänta något alls utan fick komma in direkt. Något vi verkligen inte räknat med!
Fick ett rum och de satte CTG i 45 min. Allt såg bra ut! Mätte enligt TOKO ganska kraftiga förvärkar men jag tyckte de kändes typ som vanligt. Var mycket värre dagen innan. Men har läst att det är svårt att basera smärta på den siffran. Tänker att man ändå får ta det mesta på känn där och då 😛
Fick göra ett VUL som konstaterade att tappen förkortats och att jag även börjat öppna mig lite. Men samtidigt så har jag inte gjort VUL sedan v 18 så jättesvårt att säga om detta har skett senaste dagarna, eller om jag gått så under en längre tid.
Det kan lika gärna dröja sex veckor till innan bebisen är här!
Men kroppen påverkas i alla fall av allt tryck och igår köpte vi faktiskt två bodys i storlek 50 haha, bara ifall att han skulle komma tidigare än beräknat 😛
Känns som att allt fortsatt eskalera och natten till igår och idag har jag haft ganska tuff molvärk. Så idag har jag bara puttrat hemma. Kört ett par maskiner tvätt men vilat större delen av tiden 🙂
Ska bli så himla spännande att se hur och när allt dra igång, men har ju två veckor kvar att jobba och vore gött att få bli klar med alla klienter och StarkMamma-grupper!
Oh well, bebisar gör ju som de själv vill, så det är väl bara att go with the flow.
Ny vecka! Verkligen inte långt kvar nu!!
Igår var jag hos barnmorskan igen där det mycket riktigt konstaterades att bebis numera är fixerad. Han har alltid legat lågt och jag har aldrig känt av det där trycket uppåt där det är tungt att andas, som många andra gravida beskriver. Så nu när han är fixerad antar jag att jag ännu mindre kommer känna av något eventuellt tryck upp. Förvisso ska han växa en bit till så mycket möjligt att jag kommer känna av det allt eftersom han och livmodern tar ännu mer plats.
Tryck nedåt däremot, haha, det har jag känt av i flera veckor i samband med sammandragningarna. Så ska bli intressant att se hur det känns nu de kommande sista veckorna 🙂
Tryck och SF-mått låg fint och likaså bebisens hjärtslag.
Känns verkligen som om magen vuxit explosionsartat senaste tre-fyra veckorna! Men kanske inte så konstigt med tanke på hur mycket han ökar i vikt nu. Älskar i alla fall att ha en riktig kula!
Än så länge tycker jag inte att det känns tungt, jag är fortfarande ganska smidig och det är inga problem att raka benen eller måla tånaglarna. Kan även tvätta fötterna i handfatet utan större problem haha. Det enda som tar emot är att magen blir stenhård och spänner av smndr. Men i övrigt ganska enkelt att röra sig. Får nog passa på att njuta medan jag kan för rätt som det är så vänder det nog.
Märker dock att energin tar slut betydligt snabbare, men att jag också klarar mig bättre på färre och sämre timmars sömn. Antar att det är kroppens sätt att ställa in och förbereda sig 🙂
Nu väntar jobb i Kristianstad – Veckans sista StarkMamma! Sedan ska jag hem, äta, byta om och packa en väska för sen åker vi till Stockholm över helgen. Har inte varit hemma sedan februari (?!) så det ska bli riktigt gött att komma upp. Blir sista svängen innan bebis kommer!
Håller tummarna för en behaglig bilresa hehe..
Igår var det äntligen dags för tillväxtultraljud på CSK! Tror jag har längtat sedan RUL efter att få se vår lilla prick igen. Som numera är allt annat än en prick haha.
Kommer nog aldrig sluta fascineras av hur mäktigt det är att skapa ett liv. En människa.
När man ligger helt drogad på äggplocken och ser de där blobbarna på skärmen och embryologen som räknar dem en efter en.. Sedan på återföringsdagen ser man en prick på skärmen, i vårt fall alltid en blastocyst, man spanar in kanterna och hur cellerna ser ut. Topppoäng? Har den börjat hatcha? Ska det där bli vårt barn?
Sedan går dagarna, man är Lutinus-öm i tuttarna, byter trosor tre gånger om dagen och försöker ”leva på som vanligt” (jo tjena..). Sen testar man. Tidigt eller på bim eller på TD eller hur man nu vill göra. Och sen får man se ett resultat som eventuellt kommer förändra ens liv för alltid.
Och har man tur så får man en sån här ♥
Allt var prima med vår son där inne (yepp, han är fortfarande en han – Vi bad henne kolla haha)! Alla flöden såg bra ut och hans vikt uppskattades till 2048 g, 38 g under ”normalkurvan”, vilket alltså inte räknas som avvikande på något sätt. Skönt!
Han låg med huvudet lååångt ned i bäckenet och hon trodde att han var fixerad. Skulle bekräfta de stick ilningar jag känt i blygdbenet senaste 1 ½-2 veckorna. Ska till barnmorskan på torsdag så får se vad hon känner då!
Han gör sig onekligen redo där inne, jag har förvärkar dagligen och mensvärk både i livmoder och ländrygg varje natt. Men han får gärna stanna kvar ett par veckor till – Vill ju köra klart mina StarkMamma-grupper haha!
Snart går vi in i graviditetsvecka 27! Har fram tills ganska nyligen svarat ”åh, det är ganska tidigt i graviditeten” på frågan om hur långt gången jag är. Men nu börjar det faktiskt kännas som att vi tagit oss en bit.
Och idag är det alltså bara 99 dagar kvar till beräknat datum. TVÅSIFFRIGT?!
Känns surrealistiskt. Precis som med allt annat som kretsar till graviditeten.
Då och då (läs dagligen) så går jag in på hans blivande rum, drar i vagnen lite, viker och viker om hans små kläder och plockar fram min stickning som ska bli en filt.
Vilken oerhörd lyx det är att få gå igenom detta ♥
Jag tycker kroppen mår bra, över förväntan. Man vet ju aldrig riktigt hur man kommer att må under en graviditet men jag tycker att jag hittills haft en väldigt enkel sådan. Mina största bekymmer stavas halsbränna och sammandragningar. Förvisso kan de vara nog så påfrestande (framförallt mentalt på det sistnämnda), men vi tar oss fram dag för dag och varje vecka känns som en seger.
hr börjat läsa förlossningsförberedande böcker och på måndag är det dags för ”Föda utan rädsla”-kurs med Anna. Ser väldigt mycket fram emot det!
Magen växer också för fullt. Även om jag känner mig väldigt mycket ”som vanligt” så märks det såklart i kroppen att något är annorlunda, Ibland tycker jag magen är gigantisk och ibland pytteliten haha. Antar att det är ganska vanligt att känna så 😛
Bilden är från i söndags, v 25+2
Tyckte det kändes som ett gigantiskt stort steg att köpa de första klädesplaggen till bebisen, men sen nu när man väl kommit igång så verkar det inte finnas någon hejd på shoppingsuget haha!
Har förvisso inte köpt jääättemycket (än hehe..) men två filtar från CamCam har klickats hem OCH förra helgen så gjorde vi slag i saken och beställde vagn och babyskydd!!
Att beställa vagn var något som jag för några veckor sedan inte alls kände mig redo för! Känslorna av att jinxa något kan fortfarande göra sig påminda, även om det blivit mycket bättre efter RUL.
Men som över en natt började det helt plötsligt kännas greppbart att åka till babybutiken, kolla runt, klämma på och provköra vagnar.
Jag längtade.
Innan vi åkte dit så valde jag att sätta på mig en tight klänning så att magen verkligen skulle framhävas, eftersom jag behövde bevisa för mig själv (och även de andra i butiken) att jag FÅR faktiskt vara där. Märkligt hur de där tankarna går.. Som att jag inte skulle vara välkommen där om jag inte var gravid?
Men det är väl alla år av att känna sig utanför. Stå utanför längtandes och titta in. Ja ni hajar.
Hursomhelst så föll valet på den vagnen vi funderat på mest sedan innan – En Bugaboo Buffalo i färgen off white!
Tycker den känns rejäl men ändå lättstyrd, stora hjul som passar på grusvägarna här och en varukorg som verkar rymma det mesta utan att halva innehållet trillar ur. Sen är den ju förbaskat snygg också!
Sedan besällde vi även ett babyskydd från BeSafe. Älskar deras nya färg ”sea green”.
Så nu är det bara resten kvar haha!
Torsdag och Kristi Himmelsfärd vilket innebär ledig dag för de flesta. Jag har dock jobbat som vanligt, även om jag inte haft jättemycket bokningar på schemat. När StarkMamma och PT-pass vara klara för dagen så körde jag själv en timme i gymmet. Är fortfarande ganska försiktig med träningen nu eftersom sammandragningarna triggas av för mycket aktivitet och stress, så lägger in mycket vila och tar inga tunga vikter.
Har upptäckte två övningar som jag inte kan göra längre – Sidosteg med gummiband sam benextension med gummiband. Värker till direkt över fiffin och ned mot insida lår (dock bara på vänster sida), sedan molar det över symfysen ett par timmar efter så undviker de rörelserna från och med nu!
När jag kom hem från jobbet var jag sååå sugen på vattenmelon med fetaost! Kokade upp hirs och hade det till – Blev så gott!
Idag var även dag 140 av 280 av graviditeten, vilket alltså innebär att vi är exakt halvvägs! 50%!! Crazy!
Märker att både bebis och livmoder vuxit rejält senaste veckan. I måndags lyckades jag fånga en buff på film (inte det allra lättaste) och jag ser fram emot att de blir ännu fler och tydligare. Erik har hittills känt en buff så blir kul när även han kan känna mer 🙂
När började ni känna av rörelser?
Jag har moderkakan i framvägg så barnmorskan sa att det kunde dröja länge innan jag kände några rörelser.
Men har känt av bubbel och sprattel sedan vecka 15, sen dess har det bara blivit mer kraftfullt och på en daglig basis.
Imorgon byter vi till vecka 21 och jag ser fram emot vad som kan upptäckas och upplevas 🙂
