Planen var att jag skulle träna under mitt brejk. Men ärligt talat känner jag mig inte alls sugen på det. Tog en powernap istället och sitter nu och äter samtidigt som jag får avverka lite praktiska saker på datorn.
Tror det är oerhört viktigt att lyssna på kroppen signaler. Vissa dagar känner jag mig helt utpumpad på energi och då är det opraktiskt att göra av med ännu mer genom ett tyngt styrkepass. Sedan är det ibland motsatsen som behövs. Aktivering för att få mer energi! Men just idag, just nu i denna stund, känns det inte som det viktigaste. BALANS.
Tankarna snurrar ganska friskt efter gårdagens möte på Nordic IVF. Vi är supernöjda med besökt där.
Fick träffa en trevlig och kunnig läkare som vi fick stort förtroende för. Vi gick igenom alla provsvaren och hon förklarade vissa saker lite närmare.
Hon tog även blodprover på både Erik och mig och jag gjorde även ett ultraljud. Allt såg prima ut och hon till och med berömde mig för mina fina äggstockar och äggblåsor haha. Även slemhinnan såg super ut, 9mm (på dag 19).
Efter att vi rett ut allt så sa hon att hon kan inte heller hitta eller misstänka något som ligger och stör, inte hitta någon orsak till varför vi inte blivit gravida, så i det här läget är det utan tvekan IVF som gäller för oss.
Hon tyckte att vi först ut ska vända oss till RMC eftersom vi är berättigade till tre försök genom landstinget.
Enligt henne ska det inte vara mer än tre månaders väntetid innan man blir kallad till det första besöket, men så fick jag ett meddelande igår från en kvinna som berättade att så är troligtvis inte fallet eftersom hon och hennes man snart väntat tre månader och ännu inte fått varken tid eller besked om en ungefärlig väntetidsprognos.
Så nu står vi i valet och kvalet om vi ska vänta ut tiden till RMC eller gå direkt på behandling hos Nordic (men då alltså bekosta det själva..).
Någon här som har erfarenhet av RMC eller Nordic IVF?
Provtagning
Denna morgon hänger jag på låset till Mariakliniken. Jag ska kolla mina progesteronnivåer och detta måste göras innan 9:30 på morgonen. Så efter provtagningen är det plattan i mattan till Höör.
Så himla lyxigt att få ta blodprov innan jobbet, det ger mig en liten kick haha. Vet att det troligtvis är de sjukast faktan om mig – men jag älskar att ta blodprov.
Vet inte riktigt hur det kommer sig, för när jag var liten avskydde jag det. Då tog jag prover regelbundet 3-4 gg/året i och med att de utredde mig för celiaki. Minns paniken jag kände och hur mamma och sköterskan fick hålla fast mig. Inte alls kul. Troligtvis gjorde det inte ens speciellt ont, men det var själva situationen, att man förväntades vara rädd för nålar och stick.
Hursomhelst känner jag alltså precis tvärtom nu. Jag tittar nyfiket på när hen ska sticka och jag plockar alltid fram och visar mig bästa ven haha 😛
Ska bli intressant att se vad proverna visar sen. Jag hoppas lite grann på att det faktiskt ska visa något, för då är det ganska enkelt avhjälpt och då blir vi förhoppningsvis gravida fort. 
25, 26, 27
Ofrivilliga. Det är precis vi är, Erik och jag.
När man var yngre och gick i mellan- och högstadiet började man lära sig mer om kroppen. Hur den fungerar hormonellt, vad som sker när man blir tonåring och hamnar i puberteten, hur barn blir till och hur OERHÖRT viktigt det är att skydda sig (vilket det givetvis är, mot sjukdomar osv..). För nåde dig om du missar ett p-piller eller skippar kondomen. För om du gör det, då blir det barn – direkt!
Men nu, när vi är vuxna, så har vi insett att det inte alls är så.
Sommaren 2013 hade jag precis fyllt 25 år och det var då vi bestämde att jag skulle sluta med p-ringar. Man är lite nervös inför ett sådant beslut, tänker ”kommer hela livet förändras för alltid nu”. Och så är det troligtvis för dem flesta, men inte för oss.
Det första halvåret var det mest lite mañana, vi tog det som det kom, tänkte inte för mycket på det hela. Man är mest pirrig över att ha fattat ett sådant stort beslut.
Men månaderna gick utan att det hände något, men det har man ju ändå fått höra, att ”det är helt normalt att det kan ta lite tid”.
Så i januari-14 bestämde vi oss för att bli lite mer aktiva i hela barnaskapandet såattsäga…
Men även nu fortsatte månaderna precis som de gjort tidigare. Obefruktade.
Jag fyllde 26 och kunde inte låta bli att tänka att om vi hade blivit gravida direkt när vi slutade med preventivmedel så hade vi redan haft en bebis nu. Vi hade varit en liten familj.
Vi började bli allt mer ledsna och frustrerade, berättade för några vänner och fick ett enormt stort stöd tillbaka. Ett stöd som ännu idag känns helt ovärdeligt.
Man läser på diverse forum, övertolkar minsta signal från kroppen och lägger enorma mängder pengar på hjälpmedel som eventuellt, kanske, möjligtvis, förhoppningsvis kommer att vara avgörande. Trots det – inget.
Tiden puttrar på. Allt fler i ens omgivning ynglar av sig och jag bryter ihop när en av tjejerna jag följer på Instagram går ut med sin graviditet. Knappt känslig blir man. Men definitivt inte missunnsam, otroligt viktigt att belysa i det hela! Önskar bara allt gott till alla. Bara det att vi vill ju också. Vi vill också vara med i mamma-pappa-barn-klubben..
I december-14 beställde vi tid på Mariakliniken i Hässleholm. Lika bra att ta tag i det och sluta gå omkring och undra huruvida det är något fel på oss. Speciellt då det fanns en överhängande risk i och med mina cellförändringar som spökar och Eriks sjukdom med alla diverse behandlingar i bagaget.
Men provresultaten kom och allt såg bra ut. Så här är vi nu.
Inte riktigt placerade i det där facket för ”ofrivilligt barnlösa” eftersom vi ännu inte gjort några inseminationer (som blir nästa steg). Men ofrivilla och barnlösa är vi definitivt.
Snart fyller jag 27 och börjar inse att jag kanske inte kommer vara gravid då heller. Det kommer i alla fall inte bli några bebisar under 2015.
Inser att jag skulle kunna göra det här inlägget ett par tusen ord längre, men det är nog väldigt få, om ens någon, som orkar och vill läsa igenom allt. Så jag lämnar det här. Är också fullt medveten om att vi inte är ensamma om att gå igenom en sådan här sak, därför jag tycker det är så viktigt att prata om det.
Men nu vet ni i alla fall. Vår allra högsta önskan.
Bäbis, bäbis, bäbis. Åh.