Nu hade större delen av förlossningen gått, bebis skulle sjunka ned och sedan krystas ut.
Jag gungade på och upplevde att smärtan började förändras. Tidigare hade den suttit mycket i magen och i ländryggen, men nu flyttades den längre ned i bäckenet.
I denna fasen hände det mycket coola saker rent fysiskt. Kroppen bara gjorde på något vis. Det var som att den tog över och styrde helt och jag och mitt sinne fick bara följa med i känslan.

Har tidigare hört känslan av att ”kräkas nedåt” under en förlossning och ja, nu förstår jag verkligen vad som menas med det. Kroppen hävde sig på konstiga sätt och mina ljud blev helt annorlunda. Liksom tryckande och hulkande men utan att jag kräktes. Kände aldrig att jag behövde göra det trots att jag vet att många gör det i detta skede.
Jag kom ihåg att jag läste i en av Gudrun Abascals böcker att om man står på alla fyra eller skjuter rumpan mer bakåt så kan det underlätta när bebis ska passeras spinae taggarna. Så det gjorde jag!
Var helt sjukt när jag kände hur han liksom rundade svanskotan och vid det tillfället så tänkte jag ”men herregud han kommer ju NU!!”

Tillslut var han helt nere och det var dags att krysta. Klockan var nu 02:36.
Egentligen ville jag krysta i alla fyra- eller knästående-position, alternativt pall men det upplyste dem mig om att de inte jobbade med där.
Men på grund av att jag var förstföderska och att förloppet hittills varit både snabbt och intensivt så ville de ha mig i gynposition istället.
Och nu, NU kom min första värkvila! Let me tell you att det var för jävla magiskt haha! 😛
Helt plötsligt kunde jag andas ett par normala andetag. Lustgasen fick vila och min kropp likaså. Njöt av att få vara så avslappnad och det var just det jag fokuserade på mellan krystvärkarna. Minns att jag fick beröm av bm, bm-student och ssk att jag var så duktig på att slappna av.
Väldigt glad att kroppen lugnade sig här, av flera anledningar.
Erik har berättat i efterhand att barnmorskan sa till honom att det var ”bra att kroppen lugnade sig själv, det gick väldigt snabbt där ett tag och det hade kunnat bli riktigt stökigt”.

Krystvärkarna kändes mest i magen och en hel del över svanskotan. Minns att jag tyckte det var jobbigt att ligga med benen i gynposition för att det kändes som att musklerna över höfterna skulle krampa. En petitess i det hela men var tillräckligt störigt där och då haha.
Det var barnmorskestudenten som höll i hela förlossningen och jag tycker hon gjorde ett grymt bra jobb! Jag fick fin coaching av alla tre där inne men hon gjorde ett superbra jobb med att hålla emot och försöka styra min kropp.
Jag drog i handtagen så mycket att jag hade träningsvärk i bröstmusklerna i två dagar efteråt haha. Krystade när kroppen sa till mig att krysta och vilade så fort som kroppen tillät.
Efter ett tag fick jag känna efter bebisens huvud och minns att jag tyckte att det kändes slemmigt och mjukt.
Inväntade den berömda ring of fire, men tyckte inte att den var speciellt jobbig egentligen. Sved litegrann men hade mest ont i magen och det tog allt fokus. Kändes förvisso som att man skulle spricka upp mot blygdbenet, även fast man inte gjorde det!
Började krysta 02:36 och 03:11 kom han! Skrikandes direkt! ♥

Hade skrivit i förlossningsbrevet att jag gärna ville vara med och ta emot honom, men i den stunden kände jag mig alldeles för påverkad och nästan desorienterad så kände mig inte kapabel till det. Vilket jag ångrar nu. Önskar att jag hade kunnat pulled myself together. Men hade sån kort paus innan sista krystvärken så hann inte riktigt med.
Men ut kom han ju och det är det viktigaste!
Han landade på min mage och där fick han ligga en stund, navelsträngen var lite kort och jag ville vänta med avnavling tills att moderkakan kommit ut.
Kände ingenting när moderkakan kom. En liten kryst så gled den ut.

Nu var han alltså här. Jag hade blivit mamma och Erik pappa. Overkligt. Men ändå så naturligt.
Känns som världens mest självklara grej att det var just Han vi väntat på i över fyra år. Vår lilla prick på skärmen.

Så här drygt en vecka efter förlossningen känner jag mig väldigt bra återhämtad. Har inte alls speciellt ont i bäckenet längre, det gick över för typ två dagar sedan, och eftervärkarna har upphört. Det enda jag känner av är obehag kring mina yttre stygn. Har två enstaka i perineum.

Ja, det var det hela.
Nu är han här, nu har vi påbörjat ett fantastiskt nytt liv och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som får uppleva allt det här. Ser fram emot alla nya upplevelser tillsammans med min lilla familj ♥

Tack för att du orkade läsa!