Det har ju hänt en hel del under de fyra månaderna som det varit tyst här, men tänkte ge en snabb recap av vad som skett just på det privata planet.
Jobbet har rullat på som vanligt så där finns inget större att berätta hehe.

Men sist jag skrev så var det nog november/december..
Vi återhämtade oss både mentalt men också fysiskt efter tvilling-missfallet som skedde under IVF 2 (försök tre) och hade även genomfört en (något brutal) scratching. Så i början av december startade vi upp ny behandling med sprutor och hela baletten. Denna gången gick plocket bättre och jag fick extra bedövningssprutor. Vi fick ut 12 ägg och en blastocyst sattes in. Inget till frysen.
Började testa på 5dp5dt vilket står för ”five days past five day transfer”, alltså att det har gått fem dagar sedan vi satte in ett femdagars-embryo. Ber redan nu om ursäkt för IVF-språket, men vet att jag har flera följare i den svängen och då är det lättare att ta det på vårt lingo.
Hursomhelst, på dag fem så fanns där en svagt, men ändå ganska tydligt streck, men vågade inte ta ut något i förskott. Dagen efter – Samma streck, ingen stegring, men vi vet ju att hcg fördubblas varannan dag och det är ofta som testerna ser likadana ut två dagar i rad (för er som inte visste det, nu vet ni haha). Ytterligare en dag senare 7dp5dt är strecket borta.
Katastrof.
Jag var SÅ övertygad om att det skulle gå! Speciellt eftersom vi hade haft mf två månader tidigare och dessutom gjort en scratch. Men graviditeten avstannade och blev en så kallad kemisk graviditet. 

Efter det landade jag totalt på botten. När jag tidigare trott att jag varit djupt nere så var detta ingenting i jämförelse. Jag kunde inte längre se någon yta ovanför. Försökte kämpa mig upp med jämna mellanrum för att ta de där djupa andetagen. Men det var jävligt (pardon my french) svårt om jag ska vara helt ärlig.
Julledigheten kom som en skänk från ovan då jag kunde få en paus och bara vara. Men jag spenderade nästan varje dag under jul och nyår med att vara ledsen.

Men i allt detta så har jag tyckt att väntan mellan behandlingarna har varit värst, så efter vår kemiska fick vi ändå klartecken av kliniken att köra igång direkt i nästa cykel om vi ville.
Som jag velade, fram och tillbaka.
Orkar jag? Pallar vi? Är det ens värt det?
Den 10/1 skulle vi börja med sprutor och den 9/1 var jag fortfarande så tveksam till hur jag ville göra. Orkar jag med ett till plock, en till besvikelse?
Men som på maskin satte jag ändå nålarna i magen, dag efter dag. Ingen annorlunda behandlingsplan utan fortfarande kort protokoll med 112,5 Gonal-f, för de som undrar.
Stimmade 8 dagar med gonal och sedan plock fredagen 22/1.
Vill verkligen inte skrämma upp någon som eventuellt står inför sitt första plock, men det var utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om. Vill genast tillägga att av alla mina fyra plock så har två av dem varit super då jag knappt känt något alls!
Men denna gången, ja, det blev inte så som jag önskat.
Skrek efter mer smärtstillande och försökte djupandas genom varje stick (med det är ju lagom lätt när man har en 30 cm lång nål upp i fiffan, no joke). Dessutom så flyttade sig vänster äggstock hela tiden så sköterskan fick trycka på magen och hålla emot när doktorn skulle möta med nålen. Ja. ni kan ju själv tänka er hur det kändes..
I många andra länder så sövs man under plock men vi kvinnor i Sverige blir minst sagt härdade haha!

Hursomhelst så fick vi ut 11 ägg och återigen så återförde vi en blastocyst.
Var ganska nollställd under ruvningen (tiden mellan återföring och testdag/eventuell BIM) men hade som vanligt bestämt mig för att testa tidigt samt testa ur Ovitrellen (de sista sprutan man tar, ägglossningssprutan som innehåller hch).
Sedan följde ett par förvirrade dagar innan vi på 6dp5dt fick en stegring som sedan bara blev starkare för varje dag som gick. Kunde knappt tro det men vi var gravida. Och är det fortfarande.
Känns ofattbart och overkligt, men så härligt!

Och här är vår lilla blobb i vecka 7 (6+5). Nu har vi tagit oss till vecka 14 men tänkte ta allt det i kommande inlägg 🙂