– DET HÄR MED ATT SPRINGA –

Jag är ingen löpare.

Men jag önskar att jag var det. Det ser ju så himla härligt ut! Och enkelt. Bara snöra på sig skorna och ge sig ut, varsomhelst och närsomhelst.

Men det är en träningsform som inte är helt kompatibel med min kropp. Har ett defekt vänsterknä som varken kan tränas eller opereras tillrätta. Så det är bara att gilla läget typ ?‍♀️ Men idag sprang jag ändå, pga man (jag) gör ändå som man (jag) själv vill i slutändan haha ?

Gick ut med orden ”inte för långt, för jobbigt eller minsta lilla smärta”. Min kropp återhämtar sig dessutom fortfarande efter graviditet och förlossning och det har jag hela tiden i bakhuvudet, även fast kroppen känns bra (lite känningar i symfysen dock).

Körde först 10 min uppvärmning i form gång och lätta övningar. Sen startade jag klockan och började springa.

Sprang tills jag började känna mig lätt ansträngd, slängde då ett öga på klockan – 1:30 minut. Sprang då 30 sekunder till och landade då alltså totalt på 2 minuter. Och så fortsatte jag. Sprang 2 gick 2. Jag är hela tiden noggrann med min landning och hållning.

När det gått 24 minuter började jag känna av mitt knä, började också bli trött i höftböjarna, så då beslutade jag mig för att promenera hemåt!

Jag hoppas verkligen att det kan finnas en lösning för min löpning. Kanske kan detta vara vägen? Hur det kommer kännas i knät imorgon återstår att se, just nu känner jag av det rejält. Men någonstans får man ju testa, prova sig fram helt enkelt!

Håll tummarna ?

Trail

Idag gjorde jag något som jag inte har gjort på väldigt länge. Något som jag tyckte väldigt mycket om att göra tidigare men som inte funkat på ett bra tag på grund av flera omständigheter.

Jag har sprungit!

 Senaste jag gav mig ut på tur var drygt ett år sedan. Då hade jag fortfarande ont efter skadan jag drog på mig i psoas men ville ändå utmana mig själv, testa. Kunde springa drygt fem minuter utan smärta och sedan slutade kroppen att ta sig framåt, det gick bara inte.

Så när jag snörade på mig skorna idag hade jag extremt låga förväntningar.
Med tanke på hur ont som jag haft i höft och rygg de senaste månaderna så räknade jag med att max kunna springa en minut i stöten.
Köra lite gå/jogga/springa. Verkligen lyssna på kroppen och vid minsta tecken genast avbryta och istället gå.
Ville dessutom springa i skogen eftersom jag lätt blir uttråkad av att springa på väg eller band. Så efter en lätt uppvärmning började jag öka på takten och steget. Sprang på en smal stig till en början och var tvungen att vara väldigt uppmärksam med vart jag satte fötterna. Sedan kom jag in i skogen, ganska tät, men med en bredare stig. Fortfarande mycket sten, rötter och hala kottar att se upp för, men mitt steg kändes lätt, andningen likaså och känslan av att jag flög fram genom skogen var mer än ljuvlig!

Har ingen aning om hur långt jag sprang, jag bara fortsatte så länge kroppen hade ork och lust. Det enda jag vet är att jag hann lyssna på nio låtar.
Efter en god stund började mitt vänstra knä pocka på min uppmärksamhet.
Ett knä som tjafsat i flera år, som gått ur led x-antal gånger och som gjort att jag fått kompromissa på flera håll (bland annat det som gjorde att jag slutade springa 2011-2012).
Så jag saktade in och gick den sista km hem.

Nu ett par timmar efter har jag mer ont i knät, men höften känns riktigt bra. Ämnar att foamrolla ordentligt ikväll så eventuella spänningar släpper taget. Förhoppningsvis är kroppen helt återställd till morgondagens bodybalance 🙂
Hoppas att det här kanske innebär en comeback för mig och löpningen!

runSå här glad var jag efteråt!