Jag sitter på jobbet i Höör med en stor portion havregrynsgröt och en envis huvudvärk som vägrar ge med sig. Hade förhoppningar om att den skulle släppa efter gårdagens massage och dagens bodybalance-klass, men icke.
Har haft mer eller mindre konstant huvudvärk de senaste två veckorna. Först trodde jag att det var alla hormonerna av IVF:en meeen eftersom det sket sig i söndags så borde ju även huvudvärken ge med sig. Men det är väl för mycket begärt antar jag. Sen tar det ju såklart ett tag för kroppen att återhämta sig. Både fysiskt och psykiskt..
Har inte orkat skriva något här på bloggen om allt som hänt, gjorde ett kort inlägg om det på Instagram men mer än så har jag inte mäktat med. Allt känns så klart förjävlajävligt, det kan nog inte kännas på något annat vis.
Jag är arg, ledsen, tycker livet är orättvist och så vidare.. Men egentligen finns det ingen större mening med att känna så, för det som har hänt kommer aldrig kunna bli ogjort och vi kommer inte att kunna påverka resultatet som blivit. Så att fastna i känslorna av att må dåligt är ganska oproduktivt.
Självklart ska man få vara ledsen och sörja, men tror det är lätt hänt att fastna i det dåliga måendet. Och det är något som absolut inte funkar i min vardag!
Jag måste vara pigg och alert och prestera i min roll som personlig tränare och instruktör, på många sätt är det väldigt skönt att ha jobbet som en distraktion.
Viktigt i alla fall att man gör det på sitt sätt, att man får sörja och bearbeta det som behövs, man behöver hitta sin egen väg i det hela.
Så nu ska vi samla kraft, hopp och självförtroende till nästa försök..
Vill även säga ett stort tack för all support som både Erik och jag får via våra kanaler ♥ (fb, insta etc), känns skönt att inte vara helt ensam med sina känslor.
Uppdatering: behandling
Borta bra med hemma bäst, inte sant?
Vi åkte från Falkenberg direkt efter frukost för att inte komma hem för sent. Som vanligt har jag en hel del förberedelser inför arbetsveckan som jag inte vill stressa med, så lika bra att komma ut på vägarna i god tid.
Efter att jag lagt upp bilden ovan på Instagram så insåg jag att jag inte skrivit något här om vart vi befinner oss i IVF-karusellen.
För dem som följer Erik eller mig på Facebook/Instagram vet att vi redan har inlett behandling och vi är nu på dag fem.
Vet att ni är flera här som har gått igenom eller i nuvarande stund går igenom er egen behandling så kan därför berätta att vi gör det korta protokollet, klassisk IVF eftersom de inte hittar något fel, och jag har 112,5 dos Gonal f. Ikväll ska jag även ta första Orgalutran-sprutan. Vi börjar närma oss..
På onsdag är det dags för ultraljud och vi får då se hur äggblåsorna utvecklas. Sist jag gick på Gonal f (i höstas inför insemination) svarade min kropp väldigt snabbt på stimulering och så är nog fallet även denna gången. Känner klart och tydligt i kroppen att äggblåsorna blir större. Både häftig och konstig känsla..
Preliminärt har vi äggplock på fredag och jag ser fram emot den dagen med skräckblandad förtjusning. Känns så skönt att vi äntligen är igång. Även om jag är livrädd för de känslor som kan väckas om vi inte skulle lyckas..
Men jag försöker ta en dag i taget, tänka positivt, läkarna på Nordic IVF säger ju faktiskt att vi har väldigt goda chanser så jag tar fasta på de orden!
25, 26, 27
Ofrivilliga. Det är precis vi är, Erik och jag.
När man var yngre och gick i mellan- och högstadiet började man lära sig mer om kroppen. Hur den fungerar hormonellt, vad som sker när man blir tonåring och hamnar i puberteten, hur barn blir till och hur OERHÖRT viktigt det är att skydda sig (vilket det givetvis är, mot sjukdomar osv..). För nåde dig om du missar ett p-piller eller skippar kondomen. För om du gör det, då blir det barn – direkt!
Men nu, när vi är vuxna, så har vi insett att det inte alls är så.
Sommaren 2013 hade jag precis fyllt 25 år och det var då vi bestämde att jag skulle sluta med p-ringar. Man är lite nervös inför ett sådant beslut, tänker ”kommer hela livet förändras för alltid nu”. Och så är det troligtvis för dem flesta, men inte för oss.
Det första halvåret var det mest lite mañana, vi tog det som det kom, tänkte inte för mycket på det hela. Man är mest pirrig över att ha fattat ett sådant stort beslut.
Men månaderna gick utan att det hände något, men det har man ju ändå fått höra, att ”det är helt normalt att det kan ta lite tid”.
Så i januari-14 bestämde vi oss för att bli lite mer aktiva i hela barnaskapandet såattsäga…
Men även nu fortsatte månaderna precis som de gjort tidigare. Obefruktade.
Jag fyllde 26 och kunde inte låta bli att tänka att om vi hade blivit gravida direkt när vi slutade med preventivmedel så hade vi redan haft en bebis nu. Vi hade varit en liten familj.
Vi började bli allt mer ledsna och frustrerade, berättade för några vänner och fick ett enormt stort stöd tillbaka. Ett stöd som ännu idag känns helt ovärdeligt.
Man läser på diverse forum, övertolkar minsta signal från kroppen och lägger enorma mängder pengar på hjälpmedel som eventuellt, kanske, möjligtvis, förhoppningsvis kommer att vara avgörande. Trots det – inget.
Tiden puttrar på. Allt fler i ens omgivning ynglar av sig och jag bryter ihop när en av tjejerna jag följer på Instagram går ut med sin graviditet. Knappt känslig blir man. Men definitivt inte missunnsam, otroligt viktigt att belysa i det hela! Önskar bara allt gott till alla. Bara det att vi vill ju också. Vi vill också vara med i mamma-pappa-barn-klubben..
I december-14 beställde vi tid på Mariakliniken i Hässleholm. Lika bra att ta tag i det och sluta gå omkring och undra huruvida det är något fel på oss. Speciellt då det fanns en överhängande risk i och med mina cellförändringar som spökar och Eriks sjukdom med alla diverse behandlingar i bagaget.
Men provresultaten kom och allt såg bra ut. Så här är vi nu.
Inte riktigt placerade i det där facket för ”ofrivilligt barnlösa” eftersom vi ännu inte gjort några inseminationer (som blir nästa steg). Men ofrivilla och barnlösa är vi definitivt.
Snart fyller jag 27 och börjar inse att jag kanske inte kommer vara gravid då heller. Det kommer i alla fall inte bli några bebisar under 2015.
Inser att jag skulle kunna göra det här inlägget ett par tusen ord längre, men det är nog väldigt få, om ens någon, som orkar och vill läsa igenom allt. Så jag lämnar det här. Är också fullt medveten om att vi inte är ensamma om att gå igenom en sådan här sak, därför jag tycker det är så viktigt att prata om det.
Men nu vet ni i alla fall. Vår allra högsta önskan.
Bäbis, bäbis, bäbis. Åh.