Jag sitter på jobbet i Höör med en stor portion havregrynsgröt och en envis huvudvärk som vägrar ge med sig. Hade förhoppningar om att den skulle släppa efter gårdagens massage och dagens bodybalance-klass, men icke. 
Har haft mer eller mindre konstant huvudvärk de senaste två veckorna. Först trodde jag att det var alla hormonerna av IVF:en meeen eftersom det sket sig i söndags så borde ju även huvudvärken ge med sig. Men det är väl för mycket begärt antar jag. Sen tar det ju såklart ett tag för kroppen att återhämta sig. Både fysiskt och psykiskt.. 
Har inte orkat skriva något här på bloggen om allt som hänt, gjorde ett kort inlägg om det på Instagram men mer än så har jag inte mäktat med. Allt känns så klart förjävlajävligt, det kan nog inte kännas på något annat vis. 
Jag är arg, ledsen, tycker livet är orättvist och så vidare.. Men egentligen finns det ingen större mening med att känna så, för det som har hänt kommer aldrig kunna bli ogjort och vi kommer inte att kunna påverka resultatet som blivit. Så att fastna i känslorna av att må dåligt är ganska oproduktivt.
Självklart ska man få vara ledsen och sörja, men tror det är lätt hänt att fastna i det dåliga måendet. Och det är något som absolut inte funkar i min vardag! 
Jag måste vara pigg och alert och prestera i min roll som personlig tränare och instruktör, på många sätt är det väldigt skönt att ha jobbet som en distraktion. 
Viktigt i alla fall att man gör det på sitt sätt, att man får sörja och bearbeta det som behövs, man behöver hitta sin egen väg i det hela. 
Så nu ska vi samla kraft, hopp och självförtroende till nästa försök..
Vill även säga ett stort tack för all support som både Erik och jag får via våra kanaler ♥ (fb, insta etc), känns skönt att inte vara helt ensam med sina känslor.