Det här inlägget började jag skriva på i torsdags, men jag kände mig inte redo att publicera texten då.. Nu har det gått ytterligare ett par dagar. I fredags berättade jag på Instagram och här kommer en lite längre text om vår andra IVF, samt resultatet som blev..
*****
Förra lördagen, den 17:e september, var det dags för återföring. Av våra 12 plockade ägg var tre omogna och fem befruktades. Två celldelades vidare till blastocyststadie och när vi kom in till kliniken den där lördagsmorgonen frågade doktor Pia om vi möjligtvis ville ha tillbaka de båda två embryona. Eftersom detta skulle bli vårt tredje försök så sa vi JA, vi ville maxa chanserna!
Dessutom, till skillnad från de andra två gångerna, så såg embryona inte ut att vara av toppkvalité och då hoppas man ju på att åtminstone en vill fästa.
På söndagen fick jag en kraftig sammandragning, men ville inte överanalysera för mycket. På måndagen fick jag som en vibrerande och pirrande känsla i livmodern, nästan som en lite muskelspasm, men återigen vill jag inte lägga för mycket vikt vid de reaktionerna.
(Dessutom är man totalt uppknarkad på hormoner så man vet inte vad som ger vilket).
Hursomhelst så tickades ruvardagarna på och eftersom jag haft återföring på en lördag varenda gång så hade jag redan innan bestämt mig för att börja testa på fredagen, ÄP+11.
På fredagen tog jag en Babyplan-sticka, de mäter tidigt från hcg 10mlU/ml, och jag tyckte mig se en svag svag skugga. Inbillning tänkte jag.
Lördag – Nytt test. Definitivt ett streck!(!!). På söndagen tog jag ett till bara för att försäkra mig om att strecket inte försvunnit, och det hade det inte!!(!).
På söndagskvällen började jag dock blöda lite, inte som en mensblödning, men man blir ändå på sin vakt. Vi var försiktigt optimistiska.
Måndag – Nytt test! Hcg hade ökat ytterligare, ett starkare och mer tydligt streck syntes nu. Blödde dock fortfarande. Mycket blandades känslor. Måndagen var ÄP+14. Alltså BIM (för er som är insatta haha).
Eftersom hvg bara stiger varannan dag så kändes det onödigt att ta ett digitalt test på tisdagen, men tog en Predictor Early eftersom mina Babyplan var slut, det visade ett tunt streck. Det fanns där, men inte lika tydligt som måndagens.
Jobb hela tisdagen, fullt upp, men med en oroskänsla i kroppen.
På vägen hem i bilen fick jag ett par skarpa smärtor i livmodern. Som hugg. Riktigt så att jag nästan tappade andan. Och då är jag INTE känslig för smärta.
Cirka 40-50 min efter detta kommer de båda fostersäckarna ut.
Snipp snapp snut så var det härliga slut. I några få dagar fick jag vara gravid. Tidigt missfall vecka 4+4.
Så vad händer nu?
Ja vi får börja om helt enkelt. Kroppen måste vila två cykler. Hormonnivåerna måste stabiliseras och äggstockarna återhämta sig. Jag vill även göra en scratching, allt för att öka chanserna inför tredje behandlingen. Gah. IVF3. Hoppas tiden går fort tills dess. Avskyr denna väntan.
Men någonstans i denna sorg och frustration så kan jag känna en gnutta glädje.
Det GICK! Det KAN gå. Det SKA gå igen! Nästa gång KOMMER det gå!