IVF 3 och 4 (varning för långt inlägg)

Det har ju hänt en hel del under de fyra månaderna som det varit tyst här, men tänkte ge en snabb recap av vad som skett just på det privata planet.
Jobbet har rullat på som vanligt så där finns inget större att berätta hehe.

Men sist jag skrev så var det nog november/december..
Vi återhämtade oss både mentalt men också fysiskt efter tvilling-missfallet som skedde under IVF 2 (försök tre) och hade även genomfört en (något brutal) scratching. Så i början av december startade vi upp ny behandling med sprutor och hela baletten. Denna gången gick plocket bättre och jag fick extra bedövningssprutor. Vi fick ut 12 ägg och en blastocyst sattes in. Inget till frysen.
Började testa på 5dp5dt vilket står för ”five days past five day transfer”, alltså att det har gått fem dagar sedan vi satte in ett femdagars-embryo. Ber redan nu om ursäkt för IVF-språket, men vet att jag har flera följare i den svängen och då är det lättare att ta det på vårt lingo.
Hursomhelst, på dag fem så fanns där en svagt, men ändå ganska tydligt streck, men vågade inte ta ut något i förskott. Dagen efter – Samma streck, ingen stegring, men vi vet ju att hcg fördubblas varannan dag och det är ofta som testerna ser likadana ut två dagar i rad (för er som inte visste det, nu vet ni haha). Ytterligare en dag senare 7dp5dt är strecket borta.
Katastrof.
Jag var SÅ övertygad om att det skulle gå! Speciellt eftersom vi hade haft mf två månader tidigare och dessutom gjort en scratch. Men graviditeten avstannade och blev en så kallad kemisk graviditet. 

Efter det landade jag totalt på botten. När jag tidigare trott att jag varit djupt nere så var detta ingenting i jämförelse. Jag kunde inte längre se någon yta ovanför. Försökte kämpa mig upp med jämna mellanrum för att ta de där djupa andetagen. Men det var jävligt (pardon my french) svårt om jag ska vara helt ärlig.
Julledigheten kom som en skänk från ovan då jag kunde få en paus och bara vara. Men jag spenderade nästan varje dag under jul och nyår med att vara ledsen.

Men i allt detta så har jag tyckt att väntan mellan behandlingarna har varit värst, så efter vår kemiska fick vi ändå klartecken av kliniken att köra igång direkt i nästa cykel om vi ville.
Som jag velade, fram och tillbaka.
Orkar jag? Pallar vi? Är det ens värt det?
Den 10/1 skulle vi börja med sprutor och den 9/1 var jag fortfarande så tveksam till hur jag ville göra. Orkar jag med ett till plock, en till besvikelse?
Men som på maskin satte jag ändå nålarna i magen, dag efter dag. Ingen annorlunda behandlingsplan utan fortfarande kort protokoll med 112,5 Gonal-f, för de som undrar.
Stimmade 8 dagar med gonal och sedan plock fredagen 22/1.
Vill verkligen inte skrämma upp någon som eventuellt står inför sitt första plock, men det var utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om. Vill genast tillägga att av alla mina fyra plock så har två av dem varit super då jag knappt känt något alls!
Men denna gången, ja, det blev inte så som jag önskat.
Skrek efter mer smärtstillande och försökte djupandas genom varje stick (med det är ju lagom lätt när man har en 30 cm lång nål upp i fiffan, no joke). Dessutom så flyttade sig vänster äggstock hela tiden så sköterskan fick trycka på magen och hålla emot när doktorn skulle möta med nålen. Ja. ni kan ju själv tänka er hur det kändes..
I många andra länder så sövs man under plock men vi kvinnor i Sverige blir minst sagt härdade haha!

Hursomhelst så fick vi ut 11 ägg och återigen så återförde vi en blastocyst.
Var ganska nollställd under ruvningen (tiden mellan återföring och testdag/eventuell BIM) men hade som vanligt bestämt mig för att testa tidigt samt testa ur Ovitrellen (de sista sprutan man tar, ägglossningssprutan som innehåller hch).
Sedan följde ett par förvirrade dagar innan vi på 6dp5dt fick en stegring som sedan bara blev starkare för varje dag som gick. Kunde knappt tro det men vi var gravida. Och är det fortfarande.
Känns ofattbart och overkligt, men så härligt!

Och här är vår lilla blobb i vecka 7 (6+5). Nu har vi tagit oss till vecka 14 men tänkte ta allt det i kommande inlägg 🙂

IVF2 Tidigt missfall

Det här inlägget började jag skriva på i torsdags, men jag kände mig inte redo att publicera texten då.. Nu har det gått ytterligare ett par dagar. I fredags berättade jag på Instagram och här kommer en lite längre text om vår andra IVF, samt resultatet som blev.. 

*****

Förra lördagen, den 17:e september, var det dags för återföring. Av våra 12 plockade ägg var tre omogna och fem befruktades. Två celldelades vidare till blastocyststadie och när vi kom in till kliniken den där lördagsmorgonen frågade doktor Pia om vi möjligtvis ville ha tillbaka de båda två embryona. Eftersom detta skulle bli vårt tredje försök så sa vi JA, vi ville maxa chanserna!
Dessutom, till skillnad från de andra två gångerna, så såg embryona inte ut att vara av toppkvalité och då hoppas man ju på att åtminstone en vill fästa. 
På söndagen fick jag en kraftig sammandragning, men ville inte överanalysera för mycket. På måndagen fick jag som en vibrerande och pirrande känsla i livmodern, nästan som en lite muskelspasm, men återigen vill jag inte lägga för mycket vikt vid de reaktionerna.
(Dessutom är man totalt uppknarkad på hormoner så man vet inte vad som ger vilket).
Hursomhelst så tickades ruvardagarna på och eftersom jag haft återföring på en lördag varenda gång så hade jag redan innan bestämt mig för att börja testa på fredagen, ÄP+11. 

På fredagen tog jag en Babyplan-sticka, de mäter tidigt från hcg 10mlU/ml, och jag tyckte mig se en svag svag skugga. Inbillning tänkte jag. 
Lördag – Nytt test. Definitivt ett streck!(!!). På söndagen tog jag ett till bara för att försäkra mig om att strecket inte försvunnit, och det hade det inte!!(!).
På söndagskvällen började jag dock blöda lite, inte som en mensblödning, men man blir ändå på sin vakt. Vi var försiktigt optimistiska. 
Måndag – Nytt test! Hcg hade ökat ytterligare, ett starkare och mer tydligt streck syntes nu. Blödde dock fortfarande. Mycket blandades känslor. Måndagen var ÄP+14. Alltså BIM (för er som är insatta haha).
Eftersom hvg bara stiger varannan dag så kändes det onödigt att ta ett digitalt test på tisdagen, men tog en Predictor Early eftersom mina Babyplan var slut, det visade ett tunt streck. Det fanns där, men inte lika tydligt som måndagens. 
Jobb hela tisdagen, fullt upp, men med en oroskänsla i kroppen. 
På vägen hem i bilen fick jag ett par skarpa smärtor i livmodern. Som hugg. Riktigt så att jag nästan tappade andan. Och då är jag INTE känslig för smärta. 
Cirka 40-50 min efter detta kommer de båda fostersäckarna ut. 
Snipp snapp snut så var det härliga slut. I några få dagar fick jag vara gravid. Tidigt missfall vecka 4+4. 
Så vad händer nu?
Ja vi får börja om helt enkelt. Kroppen måste vila två cykler. Hormonnivåerna måste stabiliseras och äggstockarna återhämta sig. Jag vill även göra en scratching, allt för att öka chanserna inför tredje behandlingen. Gah. IVF3. Hoppas tiden går fort tills dess. Avskyr denna väntan.
Men någonstans i denna sorg och frustration så kan jag känna en gnutta glädje.

Det GICK! Det KAN gå. Det SKA gå igen! Nästa gång KOMMER det gå!