Förlossningsberättelse del 2 – Stormvärkar

Så, vi var inne och jag hade blivit undersökt en första gång. Vi lämnade in alla mina papper och mitt förlossningsbrev. Där hade jag bland annat skrivit om vilken typ av smärtlindring jag ville ha samt kunde tänka mig att testa.
Jag insåg ganska snabbt att tanken om att bada, ta akupunktur, lyssna på musik och testa TNS var mer eller mindre  uteslutet. Barnmorskan sa att hon kunde sätta akupunktur om jag ville men att det i nuläget med allra största sannolikhet inte skulle ha någon större effekt.
Jag var öppen för att testa lustgas och det tyckte barnmorskan att jag skulle göra direkt.
Första andetaget var sjukt obehagligt. Var så trögt att andas in?! Men efter ett tag fick jag mer schvung på det!
Jag hade också skrivit i förlossningsbrevet att jag vill hålla mig så mycket som möjligt i rörelse, så fick in en Eva-stol (trodde det bara hette gångstol men läste i förlossningsjournalen att den hette så) och vid den stod jag länge och hängde med lustgasen.

Eftersom jag hade min överaktiva livmoder så visste jag att jag hade en ökad risk för stormvärkar, och, ja, vi kan säga som så att större delen av förlossningen var som en enda lång värk.
I alla böcker och kurser så säger de att man ska fokusera på värkvilan. En värk kommer bara en gång och sen får du vila och samla nya krafter innan nästa. Men för min del blev det ingen värkvila.
Så fort jag kände att en värk började klinga av så tog det cirka 5 sekunder och sedan var jag direkt på en ny smärttopp igen. Detta gjorde det svårt att hantera lustgasen eftersom man ska börja andas den när värken bygger på och sedan ta bort när den klingar av.
Men i mitt fall så hade nästa värk redan börjat bygga på när den föregående börjat klinga av, därav direkt på smärttopp efter så få sekunder.
Så jag fick krampaktigt hålla tag i lustgasen och mer eller mindre andas konstant i den.

Minns att jag står vid Eva-stolen och gungar på fötterna, kränger runt med benen, andas lustgasen och tänker för mig själv ”händer det här på riktigt?”. Kändes som att jag levde i någon parallell värld. Jag var hög och smärtpåverkad men ändå väldigt medveten.
Vid ett tillfälle så var jag orolig för att bebisen skulle bli stressad av intensiteten av värkarna, så bad om att de då skulle kolla hans hjärtljud med doppler – och han mådde prima tack och lov ♥

Krigade på vid gåstolen, Erik gav mig målbilder och läste alla kommentarer och hejarop från Facebook och Instagram. Var förvånande vilken positiv effekt det hade på mig! Kände mig stärkt av att det var så många som hejade på och det gav mig också en påminnelse om att detta faktiskt hände på riktigt.
Har ingen tidsuppfattning överhuvudtaget men enligt förlossningsjournalen går vattnet 00:39. Hade känt att det sipprat till och från innan dess men den där sploffen kom ganska sent i förloppet.
Undersöks strax därefter och då är jag 10 cm öppen.
Vid det laget får jag inte längre stå upp utan barnmorskan vill att jag ska vara kvar i sängen. Eftersom jag ville undvika ryggläge så mycket som möjligt ställer jag mig på knä vid sänggaveln. Fick som ett skrubbsår på hakan efter att ha gnuggat den mot övre kanten haha.
Känner mig fortfarande stark i kroppen, att jag har mycket ork kvar. Det mentala var desto tuffare, att inte få någon vila och riktig andningspaus mellan värkarna.
Orden jag sa till Erik var ”mask” och ”saft”.

Nu skulle bebisen sjunka ned och jag fortsatte gunga konstant för att underlätta den processen. Upplevde också att det var en bra distraktion för smärtan att hålla mig konstant i rörelse.
Fick frågan om jag ville ha någon annan typ av smärtlindring men kände där och då att ingenting kan släppa på intensiteten. Dessutom så kunde de bara erbjuda mig morfin, för att hjälpa mig slappna av, och jag ville inte ta något som kunde påverka bebis.
Kände dessutom att det gick väldigt bra med endast lustgasen. Ja det var intensivt och påfrestande, men det var ändå hanterbart!
Jag fortsatte gunga, vicka på höfterna och gjorde brölande ljud.

Håll ut för del tre..

HAN ÄR HÄR NU <3

Ja det har nog inte undgått många vad som skett de senaste dagarna..
Med buller och bång kom vår lille gosse natten mellan torsdag och fredag! 15/9 kl 03:11 gjorde han entré i vårt liv, och jag är så oerhört kär i den här nya lilla människan som kommit till oss ♥

En förlossningsberättelse kommer för den som vill läsa, men just nu befinner vi oss i den uppenbara bebisbubblan som också kombineras med vissa fixa-grejer. Han kom trots allt fyra veckor tidigare än beräknat så jag hade både jobb kvar att göra och vi prylar kvar att fixa med. Dessutom så innebär hans tidiga ankomst också lite mer kontroller, framförallt av vikt. Så matning är en väldigt stor del av dagarnas timmar just nu.
Vill även passa på att säga tack för alla grattisar och fina kommentarer vi fått – De värmer!

Med allra största sannolikhet kommer det bli mycket bebis-spam här, hoppas ni har överseende haha 😀