P-piller?

Okej, redan nu vill jag varna för ett eventuellt långt inlägg. Jag vill även ha sagt att är man känslig för tjejsnack så bör man sluta läsa redan här och scrolla vidare till ett annat inlägg.

Så, nu har jag sagt det! 🙂

Som de flesta av er redan vet så försöker vi skaffa barn. Vår längtan har varit lång och vi har försökt i ungefär 2½ år.
80% av de par som försöker skaffa barn blir gravida inom 1 år. Så har alltså inte fallet varit för oss. Hursomhelst. I december förra året så sökte vi hjälp hos en klinik i Hässleholm. Man har tagit prover på både mig och Erik, jag har hoppa upp och ned i gynstolen som aldrig förr, haft metallrör skuffat upp i fiffin och trots allt detta visar proverna inget avvikande. Allt verkar normalt.
Ändå så blir det inget..

Jag vet att vi definitivt inte är ensamma i vår frustration, snarare allt annat än. Men vi har alla vår egen kamp. De flesta samlas på familjeliv där man ventilerar allt mellan himmel och jord. Under vårt första 1½ år spenderade jag endel tid där inne men just u försöker jag hålla mig borta så mycket det bara går haha.
För även om proverna inte visat något så har man ofta ändå en egen teori.
Min teori tog jag upp med läkaren i våras men då avfärdade hon det bara med att ”Det är heeelt normalt”. Ändå kunde jag inte riktigt släppa detta utan kände att jag behövde stå på mig mer, ta upp det med henne igen, vilket jag gjorde för några månader sedan. Då var det helt plötsligt annat ljud i skällan och det som tidigare var helt normalt verkade inte lika normalt längre. Jag pratar nämligen om mensen. 

För ca 10 år sedan så hade jag en så kallad skolboksmens. Alltså en som följde helt enligt plan och betedde sig precis så som man fick lära sig att den borde vara. 3-5 dagar med blödningar och en cykel som låg på 28-29 dagar.
Helt regelbunden ända från dag ett och jag hade överlag bra koll på kroppen.
Just nu har jag en cykel på 26 dagar och blödningar 1 dag. Det är alltså något som skett, något som känns annorlunda och avvikande. Från att gå till att avverka en hel ask blåa normaltampisar kan jag nu ha en av de minsta minitampisarna under en hel cykel. Är de bara jag som tycker det är konstigt?!

Så när jag nu en andra gång presenterade denna tanken för läkaren, förklarade att min slemhinna måste vara för tunn för att ett ägg överhuvudtaget ens ska kunna fästa så verkade hon (äntligen) fatta galoppen. Hon tyckte därför att vi skulle börja stimulera med sprutor.
Såå vi bokade in en tid som skulle matcha in starten in på nästa cykel men det var där det strulade till sig. Jag har nämligen gått på akupunktur och zonterapi senaste tiden, något som har påverkat min kropp väldigt positivt.
Jag känner tydligt hur kroppen börjar komma igång, den beter sig nästan som om den vore i puberteten igen. Men eftersom kroppen började jobba för fullt så var min föregående cykel endast 22 dagar, vilket gjorde att vi missade den bokade tiden för uppstart med injektioner.
Ett ultraljud konstaterade att vi för långt in i den påbörjade cykeln så att starta med injektioner då hade varit mer eller mindre verkningslöst. Istället ville läkaren att jag skulle börja med p-piller vid ytterligare nästa cykel och sedan sprutor efter den.
P-piller alltså?! Något som är till för att FÖRHINDRA graviditet?! Något som även, med största sannolikhet även fukkat upp min kropp från början?! Nej, förstå mig om jag blir lite osäker inför detta..

Nu när min kropp äntligen börjat komma igång, ska jag då börja tämja och begränsa den igen? Kapa min egen hormonproduktion och bromsa alla naturliga funktioner?

Jag kan förstå de par som ska påbörja en ivf-resa, där man behöver göra en nedreglering. Men så är inte fallet hos oss. Här vill läkaren att jag ska äta p-piller för att istället kontrollera cykeln så att vi inte riskerar att missa vår nästa bokade tid. Men då 22-dagarscykeln var ett undantag så känns oddsen för att det ska upprepas oerhört låg. Hänger ni fortfarande med eller har det blivit för komplicerat?
Igår fick jag min mens (förövrigt på dag 28!! 😀 Det gäller att tänka positivt 😉 ) så tanken var ju att jag skulle börja med de där förbaskade p-pillrena igår. Men det kändes bara fel. FELFELFEL.
Min magkänsla säger att jag ska strunta i dem, boka en tid för uppstart med injektioner och så får det bära eller brista helt enkelt. Eller är jag helt dum nu? 

Finns det någon som varit med om något liknande? Har ni någon erfarenhet av detta?
Finns det någon funktion som p-pillrena kan fylla mer än att bara kontrollera cykeln (alltså ej i nedreglerande syfte)?

Det är som ett smärre krig i mitt huvud just nu.. Att äta eller att inte äta?

IMG_4851

Nymo: insemination 

Lyckan när man börjar jobba sent och kan ha en lugn morgon hemma framför Nyhetsmorgon och en kopp te. 

Bland annat pratar morgonens gäster om insemination, ett ämne som givetvis intresserar mig. Däremot har det inte ännu sagts något som jag inte redan är påläst om, men oavsett tycker jag att det är bra att de tar upp detta känsliga ämne. 

Tanken var ju att vi skulle börja med injektioner vid förra cykeln. Men min kropp flippade ur lite (troligtvis triggades den igång av zonterapi och akupunktur) så när vi var tillbaka på Mariakliniken visade ett ultraljud att vi redan var för sent på det. Så därför kommer det istället bli till näst-nästa cykel. Mer om det sen..