Tre veckor!

by

Nu har det gått tre veckor sedan förlossningen och det känns som att det hänt galet mycket på de veckorna! Förutom att bebis vuxit till sig (från 46 cm och 2670 gram till 48 cm och 2910 gram) så har vi kommit mer och mer in i en ny sorts vardag. Vi lär känna vår nya familjemedlem allt mer. Han blir starkare och mer utvecklad i suget vilket gör amningen både lättare och mer effektiv. Han har betydligt mer vaken tid och jag älskar att sitta och prata och sjunga för honom ♥

Min kropp återhämtar sig också alltmer. Det tog ett tag innan jag kom över den där ”brutna” känslan i bäckenet, men nu känner jag mig betydligt mer stabil och smärtfri. SKÖNT!
Idag tog jag en promenad på drygt 2,5 km och det var första gången som jag inte fick ont i schnippis efteråt haha 😛
Kör ett par olika övningar dagligen och rent muskelärt känner jag mig nästan som vanligt.

Igår var Annica och Max här och hängde och Annica tog även ett par drömmiga bilder på vår lilla skatt. Man vill ju passa på att dokumentera så mycket som möjligt!

Stokke bouncer

by

Här har vi något som kort och gott kan stavas SUCCÈ!
Babysittern från Stokke har blivit en stor favorit för bebis, och för Erik och mig haha. Vi kan sätta honom i den när han är vaken och efter en stund har han somnat av sig själv. Perfekt när man behöver gå på toaletten eller förbereda mat!
Även om det såklart är mysigt att gosa i famnen så blir det rätt opraktiskt i längden. Vi får mycket mys under amningen och de dagar som han maratonammar i flera timmar så kan jag fantisera om att få räta ut armarna en stund haha. Då är det super ifall han kan tänka sig att sitta själv en stund 🙂

Han gillar känslan av att ha det trångt och ombonat så kan tänka mig att det är därför han trivs så bra i denna sittern. Den har mjuka kuddar och en bra vinkel att sitta/ligga i. Stort plus är att den går att fästa på deras Steps-stol!
Många bebisar gillar ju inte att sitta själva på golvet när föräldrarna äter vid bordet, men nu kan han komma upp lite högre – När det behovet finns!

Någon mer som kör Stokke?

BABYSHOWER

by

Har ju helt glömt bort att berätta om min babyshower! Får bli ett snabbt inlägg om det innan bebis vaknar till här bredvid 😛

Världens härligaste brudar överraskade mig TOTALT tisdagens för två veckor sedan.
Jag hade som vanligt varit i Osby och jobbat på förmiddagen, därefter åkte jag på 90 min gravidmassage i Kristianstad (där jag för övrigt låg med konstanta förvärkar).
När jag kom hem satte jag mig i soffan för att svara på lite mail. Men så kom en hård knackning på dörren! Kände direkt igen den knackningen haha.
Öppnade dörren och där stod dem med ballonger, mat och alla möjliga roliga saker!

Vi åt pizza, frossade i frukt och godis, gjorde gipsmage, allmänt hängde och snackade och så fick tjejerna ge sina bästa råd samt gissa på datum, längd och vikt för bebis.
Vi fick också superfina presenter till bebis! Bland annat mössa, skallra, filt, napp, tuggis, dragleksak, blöjor och bok.
Kunde inte hitta min kamera så blev bara mobilbilder från kvällen – Som ni kan se på Instagram.

Planen var egentligen att babyshowern skulle ägt rum nu i lördags, 23/9, men de andra blev lite nervösa på grund av alla mina känningar så de beslutade för att tidigarelägga den. Och tur var väl det för två dagar senare drog förlossningen igång haha.
Läste precis igenom alla lapparna från denna burken och den som var närmast ankomstdatum var Patricia. Hon gissade på 17/9, bebis kom 15/9 och bf var 12/10 😛


 

Första badet

by

Alltså jag kan titta på dessa bilder i en evighet! Vår bebis är exceptionellt söt?!!?
Kanske att jag är lite partisk.. Hehe 😉

Häromdagen hade vi premiär för det första badet. Var inte speciellt populärt.
Oh well, han har hela livet på sig att lära sig tycka om vatten. Nästa gång ska vi testa att fylla baljan lite mer så han kan ha mer av kroppen under vatten.

I DIE VAD SÖT DU ÄR!!

En ny sorts vardag

by

Sedan vi kom hem från BB har dagarna gått både snabbt och långsamt. Vi lär känna det här nya lilla livet allt mer och försöka lära samt hitta någon sorts rutin kring mat och sömn.
Varannan dag har vi kommit ut på en kortare promenad och det har varit SÅ skönt med friskluft!
Jag tycker dessutom att det har varit orimligt lyxigt att kunna promenera utan att få sammandragningar hela tiden haha. Har ju knappt kunnat ta en endaste promenad sedan i våras och jag har verkligen saknat det!

Idag tog jag och lilleman en promenad SJÄLVA när Erik var iväg en sväng. Kändes stort men inte alls läskigt.
Har alltid känt mig väldigt moderlig så jag upplever mammarollen som väldigt naturlig. Känner mig trygg i min egen roll, även om jag såklart har mycket oro kring hans mående och hälsa.
Hursomhelst så gick vår promenad hur bra som helst! Bebis sov konstant och min kropp mådde super. Gick 1,5-2 km ungefär. Alldeles lagom just nu!

Förlossningsberättelse del 3 – Att kräkas nedåt

by

Nu hade större delen av förlossningen gått, bebis skulle sjunka ned och sedan krystas ut.
Jag gungade på och upplevde att smärtan började förändras. Tidigare hade den suttit mycket i magen och i ländryggen, men nu flyttades den längre ned i bäckenet.
I denna fasen hände det mycket coola saker rent fysiskt. Kroppen bara gjorde på något vis. Det var som att den tog över och styrde helt och jag och mitt sinne fick bara följa med i känslan.

Har tidigare hört känslan av att ”kräkas nedåt” under en förlossning och ja, nu förstår jag verkligen vad som menas med det. Kroppen hävde sig på konstiga sätt och mina ljud blev helt annorlunda. Liksom tryckande och hulkande men utan att jag kräktes. Kände aldrig att jag behövde göra det trots att jag vet att många gör det i detta skede.
Jag kom ihåg att jag läste i en av Gudrun Abascals böcker att om man står på alla fyra eller skjuter rumpan mer bakåt så kan det underlätta när bebis ska passeras spinae taggarna. Så det gjorde jag!
Var helt sjukt när jag kände hur han liksom rundade svanskotan och vid det tillfället så tänkte jag ”men herregud han kommer ju NU!!”

Tillslut var han helt nere och det var dags att krysta. Klockan var nu 02:36.
Egentligen ville jag krysta i alla fyra- eller knästående-position, alternativt pall men det upplyste dem mig om att de inte jobbade med där.
Men på grund av att jag var förstföderska och att förloppet hittills varit både snabbt och intensivt så ville de ha mig i gynposition istället.
Och nu, NU kom min första värkvila! Let me tell you att det var för jävla magiskt haha! 😛
Helt plötsligt kunde jag andas ett par normala andetag. Lustgasen fick vila och min kropp likaså. Njöt av att få vara så avslappnad och det var just det jag fokuserade på mellan krystvärkarna. Minns att jag fick beröm av bm, bm-student och ssk att jag var så duktig på att slappna av.
Väldigt glad att kroppen lugnade sig här, av flera anledningar.
Erik har berättat i efterhand att barnmorskan sa till honom att det var ”bra att kroppen lugnade sig själv, det gick väldigt snabbt där ett tag och det hade kunnat bli riktigt stökigt”.

Krystvärkarna kändes mest i magen och en hel del över svanskotan. Minns att jag tyckte det var jobbigt att ligga med benen i gynposition för att det kändes som att musklerna över höfterna skulle krampa. En petitess i det hela men var tillräckligt störigt där och då haha.
Det var barnmorskestudenten som höll i hela förlossningen och jag tycker hon gjorde ett grymt bra jobb! Jag fick fin coaching av alla tre där inne men hon gjorde ett superbra jobb med att hålla emot och försöka styra min kropp.
Jag drog i handtagen så mycket att jag hade träningsvärk i bröstmusklerna i två dagar efteråt haha. Krystade när kroppen sa till mig att krysta och vilade så fort som kroppen tillät.
Efter ett tag fick jag känna efter bebisens huvud och minns att jag tyckte att det kändes slemmigt och mjukt.
Inväntade den berömda ring of fire, men tyckte inte att den var speciellt jobbig egentligen. Sved litegrann men hade mest ont i magen och det tog allt fokus. Kändes förvisso som att man skulle spricka upp mot blygdbenet, även fast man inte gjorde det!
Började krysta 02:36 och 03:11 kom han! Skrikandes direkt! ♥

Hade skrivit i förlossningsbrevet att jag gärna ville vara med och ta emot honom, men i den stunden kände jag mig alldeles för påverkad och nästan desorienterad så kände mig inte kapabel till det. Vilket jag ångrar nu. Önskar att jag hade kunnat pulled myself together. Men hade sån kort paus innan sista krystvärken så hann inte riktigt med.
Men ut kom han ju och det är det viktigaste!
Han landade på min mage och där fick han ligga en stund, navelsträngen var lite kort och jag ville vänta med avnavling tills att moderkakan kommit ut.
Kände ingenting när moderkakan kom. En liten kryst så gled den ut.

Nu var han alltså här. Jag hade blivit mamma och Erik pappa. Overkligt. Men ändå så naturligt.
Känns som världens mest självklara grej att det var just Han vi väntat på i över fyra år. Vår lilla prick på skärmen.

Så här drygt en vecka efter förlossningen känner jag mig väldigt bra återhämtad. Har inte alls speciellt ont i bäckenet längre, det gick över för typ två dagar sedan, och eftervärkarna har upphört. Det enda jag känner av är obehag kring mina yttre stygn. Har två enstaka i perineum.

Ja, det var det hela.
Nu är han här, nu har vi påbörjat ett fantastiskt nytt liv och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som får uppleva allt det här. Ser fram emot alla nya upplevelser tillsammans med min lilla familj ♥

Tack för att du orkade läsa!

Förlossningsberättelse del 2 – Stormvärkar

by

Så, vi var inne och jag hade blivit undersökt en första gång. Vi lämnade in alla mina papper och mitt förlossningsbrev. Där hade jag bland annat skrivit om vilken typ av smärtlindring jag ville ha samt kunde tänka mig att testa.
Jag insåg ganska snabbt att tanken om att bada, ta akupunktur, lyssna på musik och testa TNS var mer eller mindre  uteslutet. Barnmorskan sa att hon kunde sätta akupunktur om jag ville men att det i nuläget med allra största sannolikhet inte skulle ha någon större effekt.
Jag var öppen för att testa lustgas och det tyckte barnmorskan att jag skulle göra direkt.
Första andetaget var sjukt obehagligt. Var så trögt att andas in?! Men efter ett tag fick jag mer schvung på det!
Jag hade också skrivit i förlossningsbrevet att jag vill hålla mig så mycket som möjligt i rörelse, så fick in en Eva-stol (trodde det bara hette gångstol men läste i förlossningsjournalen att den hette så) och vid den stod jag länge och hängde med lustgasen.

Eftersom jag hade min överaktiva livmoder så visste jag att jag hade en ökad risk för stormvärkar, och, ja, vi kan säga som så att större delen av förlossningen var som en enda lång värk.
I alla böcker och kurser så säger de att man ska fokusera på värkvilan. En värk kommer bara en gång och sen får du vila och samla nya krafter innan nästa. Men för min del blev det ingen värkvila.
Så fort jag kände att en värk började klinga av så tog det cirka 5 sekunder och sedan var jag direkt på en ny smärttopp igen. Detta gjorde det svårt att hantera lustgasen eftersom man ska börja andas den när värken bygger på och sedan ta bort när den klingar av.
Men i mitt fall så hade nästa värk redan börjat bygga på när den föregående börjat klinga av, därav direkt på smärttopp efter så få sekunder.
Så jag fick krampaktigt hålla tag i lustgasen och mer eller mindre andas konstant i den.

Minns att jag står vid Eva-stolen och gungar på fötterna, kränger runt med benen, andas lustgasen och tänker för mig själv ”händer det här på riktigt?”. Kändes som att jag levde i någon parallell värld. Jag var hög och smärtpåverkad men ändå väldigt medveten.
Vid ett tillfälle så var jag orolig för att bebisen skulle bli stressad av intensiteten av värkarna, så bad om att de då skulle kolla hans hjärtljud med doppler – och han mådde prima tack och lov ♥

Krigade på vid gåstolen, Erik gav mig målbilder och läste alla kommentarer och hejarop från Facebook och Instagram. Var förvånande vilken positiv effekt det hade på mig! Kände mig stärkt av att det var så många som hejade på och det gav mig också en påminnelse om att detta faktiskt hände på riktigt.
Har ingen tidsuppfattning överhuvudtaget men enligt förlossningsjournalen går vattnet 00:39. Hade känt att det sipprat till och från innan dess men den där sploffen kom ganska sent i förloppet.
Undersöks strax därefter och då är jag 10 cm öppen.
Vid det laget får jag inte längre stå upp utan barnmorskan vill att jag ska vara kvar i sängen. Eftersom jag ville undvika ryggläge så mycket som möjligt ställer jag mig på knä vid sänggaveln. Fick som ett skrubbsår på hakan efter att ha gnuggat den mot övre kanten haha.
Känner mig fortfarande stark i kroppen, att jag har mycket ork kvar. Det mentala var desto tuffare, att inte få någon vila och riktig andningspaus mellan värkarna.
Orden jag sa till Erik var ”mask” och ”saft”.

Nu skulle bebisen sjunka ned och jag fortsatte gunga konstant för att underlätta den processen. Upplevde också att det var en bra distraktion för smärtan att hålla mig konstant i rörelse.
Fick frågan om jag ville ha någon annan typ av smärtlindring men kände där och då att ingenting kan släppa på intensiteten. Dessutom så kunde de bara erbjuda mig morfin, för att hjälpa mig slappna av, och jag ville inte ta något som kunde påverka bebis.
Kände dessutom att det gick väldigt bra med endast lustgasen. Ja det var intensivt och påfrestande, men det var ändå hanterbart!
Jag fortsatte gunga, vicka på höfterna och gjorde brölande ljud.

Håll ut för del tre..

Förlossningsberättelse del 1 – Lugnet före stormen

by

Nu har det gått en vecka sedan allt drog igång och vår lille gosse kom till världen. Har samlat och bearbetat alla tankar och upplevelser och tänkte att jag skulle skriva ned allt här.
Så, finns risk för mycket text, men den som orkar läsa gör det 🙂
Tar det från början..

Som jag skrivit om måånga gånger här så har större delen av graviditeten präglats av sammandragningar och förvärkar. Jag har en överkänslig/överaktiv livmoder som gör att den reagerar på just detta viset.
Sammandragningarna började i vecka 15 och förvärkar i vecka 28 De har ändrat karaktär allt eftersom veckorna gått. De sista 5-6 veckorna av graviditeten hade jag molvärk varje dag, de sista 2-3 veckorna blev den värken mer intensiv – Framförallt nattetid. Men eftersom jag gått omkring med känningar i flera veckor så var det ändå väldigt svårt att tyda alla kroppens signaler.

Torsdagen 14/10 kändes väldigt lugn på förvärksfronten, jag var då i v 35+6. Jag hade ett StarkMamma-pass på förmiddagen men därefter åkte jag hem för att äta lunch och sova en stund. Hade knappt några känningar alls och det var jag väldigt tacksam för eftersom Erik skulle åka till Gotland över helgen och föreläsa (….)..
Pratade i telefon med mamma och sa även till henne att det var väldigt lugnt. Skulle bara slappa under helgen och var inte alls orolig för att något skulle sätta igång.
Närmare eftermiddag/kväll så åkte jag tillbaka till jobbet, hade en PT-klient och allt kändes som vanligt.. Därefter tog jag en snabb tur hem till svärisarna och även där sa jag till Eriks mamma att dagen hade varit väldigt lugn och att jag inte trodde att något skulle ske under helgen.

Sen åkte jag hem, lagade middag och satte mig i soffan för att äta. När klockan var cirka 20:30 så fick jag en förvärk som kändes lite annorlunda. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att den kändes annorlunda, den gjorde inte ont, men var inte som de andra jag haft. Sen kom det tre stycken till med några minuters mellanrum och då gick jag ut till Erik i köket och sa att ”nu har jag fått fyra förvärkar som känns annorlunda än vanligt”. Bestämde mig för att börja klocka dem då.
Hann klocka fyra stycken och märkte att de stegrade lite i intensitet, att jag behövde vara mer fokuserad i andningen, så då ringde jag till förlossningen.
Kan tyckas märkligt att ringa förlossningen efter så få värkar, som inte ens gjorde ont, men eftersom vi varit inne på förlossningen bara en vecka innan där de konstaterat att tappen var kortad och jag jag börjat öppna mig lite smått så ansåg de att jag skulle ringa så fort något kändes annorlunda. Vilket jag alltså gjorde då.
Barnmorskan som jag pratade med tyckte att vi skulle komma in direkt (skönt!) och så fort jag lagt på luren fortsatte värkarna att eskalera i intensitet. Det tog 20 minuter för oss att packa ihop och ta oss ut till bilen, detta för att jag inte kunde vara i rörelse när värkarna kom och jag behövde andas kontrollerat, upprepade för mig själv det jag läst i böckerna och det vi gått igenom på Föda utan rädsla-kursen, följde med nedåt i känslan, andades nedåt.
Fick också känslan av att jag behövde låta så där hummande på utandning.
Varken slempropp eller vatten hade gått vid det här laget.

Sen satte vi oss i bilen och vid det laget hade klockan hunnit bli ca 21:45. Vid det laget gjorde värkarna ont, de var fortfarande oregelbundna – Men täta. Kändes i rygg och mage.
Bilresan till Kristianstad var inte så lajbans hehe. Värkarna avlöste varandra och jag upplevde det som att de kom med 20-30 sekunders mellanrum. Behövde låta allt mer och drog mig uppåt i handtaget i taket. Kunde inte fokusera blicken utan blundade i princip hela bilresan. Försökte gå in i mig själv och andas så lugnt som möjligt.
Funkade ändå helt okej!
När vi kom fram till CSK parkerade Erik bilen direkt utanför dörrarna till akutmottagningen och där blev den ståendes i 6 timmar haha. Barnmorskan som mötte upp oss sa att får du böter så skyll på oss, vi löser det, du kan inte lämna för att gå och parkera om bilen nu haha.
Vi fick ett rum direkt och jag bytte om. Klockan var då 22:35.
De undersökte mig och konstaterade att jag var 4 cm öppen. Vattnet hade fortfarande inte gått.

Nu vaknar lillemann till här så håll tillgodo, del två kommer inom kort! 🙂

HAN ÄR HÄR NU <3

by

Ja det har nog inte undgått många vad som skett de senaste dagarna..
Med buller och bång kom vår lille gosse natten mellan torsdag och fredag! 15/9 kl 03:11 gjorde han entré i vårt liv, och jag är så oerhört kär i den här nya lilla människan som kommit till oss ♥

En förlossningsberättelse kommer för den som vill läsa, men just nu befinner vi oss i den uppenbara bebisbubblan som också kombineras med vissa fixa-grejer. Han kom trots allt fyra veckor tidigare än beräknat så jag hade både jobb kvar att göra och vi prylar kvar att fixa med. Dessutom så innebär hans tidiga ankomst också lite mer kontroller, framförallt av vikt. Så matning är en väldigt stor del av dagarnas timmar just nu.
Vill även passa på att säga tack för alla grattisar och fina kommentarer vi fått – De värmer!

Med allra största sannolikhet kommer det bli mycket bebis-spam här, hoppas ni har överseende haha 😀